1982 började jag arbeta inom kriminalvården på en s k frigångsanstalt. Personer som varit dömda till fängelse skulle slussas ut i samhället via studier eller arbete på dagtid. Jag arbetade bl a med att planera hur detta skulle se ut för klienten. I arbetet, som jag gjorde tillsammans med klienten, upptäckte jag att flera av pojkarna som var intagna hade ett stort behov av struktur och fasta rutiner. Att gå ut i samhället väckte inte bara ångest utan också många frågeställningar. Viktigt var att gå igenom allting mycket tydligt och upprätta scheman över hur tiden i arbete/studier skulle se ut och också hur tiden på anstalten skulle förändras. Från början trodde jag att detta berodde på att flera av dessa unga pojkar varit frihetsberövade under ett par år och därför var rädda för "utsidan". Dock märkte jag att behovet sträckte sig längre än så.
Jag hade även olika träningsmoment på en sluten anstalt som skulle leda till att de intagna skulle klara av att umgås utan alkohol på permissioner. Rädslan minskade då vi strukturerat gick igenom och lade schema för hela den lediga tiden. Jag funderade mycket över de pojkar som hade detta behov. Hur hade deras uppväxt sett ut? Hade de fastnat i ett litet barns behov av "att veta"?

1983-1986 utbildade jag mig till socionom vid Umeå Universitet. efter socionomexamen började jag arbeta som skolkurator i en högstadieskola. Jag kom även här i kontakt med flera pojkar som hade ett stort behov av att träffa mig för att försöka förstå vad som hände med dem och hur de egentligen fungerade. Att befinna sig i en stor klass var för flera nästintill oöverstigligt. Det ledde bara till kaos.

1992 började jag arbeta i olika s k "särskilda undervisningsgrupper" som socionom. Arbetet handlade om att stötta ungdomarna miljöterapeutiskt och att försöka hjälpa föräldrarna till dessa att förstå varför deras barn inte fungerade i en stor klass. Fortfarande var Asperger Syndrom inte något vida känt begrepp. Däremot hade flera av ungdomarna fått diagnosen MBD (DAMP) och gick därför i dessa små grupper. MEN det fanns flera ungdomar som inte stod ut med att umgås med eller ens vara i närheten av de andra. De tyckte inte heller om när planeringen inte blev som det var tänkt och om vi försökte bryta undervisningssituationen för att hitta på något som vi visste ungdomarna tyckte var kul blev svaret oftast ett bestämt NEJ! Flera ungdomar hade också ett eget sätt att lösa uppgifter på. De kunde inte förklara HUR de gjorde, men de var väldigt begåvade och hade inga större problem med t ex svåra matematiska uträkningar. Bara de fick göra på "sitt" sätt.


Sedan 1995 har jag arbetat som utredande socialsekreterare i en barn- och ungdomsgrupp. Även här har det många gånger visat sig att anmälningar som kommit till socialtjänsten handlat om barn och ungdomar med egna svårigheter. Mitt intresse för olika handikapp ledde till att jag under ett år, 1998, arbetade som LSS-handläggare. Detta gav mig en inblick och kunskap kring de stödåtgärder som finns i kommunal regi. Jag har även läst 10 p skolsocialt arbete vid Stockholms Universitet för att lära mer om samarbetsmöjligheter mellan skola-socialtjänst samt för att lära mer om skollagen.

Det är det som jag sammantaget upplevt genom åren som i dag har lett till att jag bildat Aspergerutveckling. Förhoppningsvis kan mina kunskaper och erfarenheter hjälpa andra.